Sambon tjatade till sig (att man ska behöva det!?) att få komma och ta prover på Lillebror i söndags. Febern hade försvunnit men han hade istället prickar i knä- och armveck. Scharlakansfeber stod det i vår bok om barnsjukdomar. En liten tjej på samma förskoleavdelning hade dessutom precis haft scharlakansfeber, så vi tänkte att det kanske borde få de på 1177 att reagera så vi fick komma in. Men icke! Det krävdes alltså att vi först ställde diagnos själva och sen dessutom tjatade surt på att få komma in. Väl där konstaterades att han antagligen haft streprokocker sen mars och att han hade klara tecken på scharlakansfeber. Suck! Bara hem och köra kåvepenin. Eller inte "bara", krävs en hel del list och lirkande för att få i honom det. Och jag förstår honom. Det är superäckligt. Fick tips från en av sambons jobbarkompisar att blanda det med saftkoncentrat. Funkar faktiskt mycket bättre! :-)
Nu smittar han inte iaf och är på förskolan från igår. Vi var lite oroliga att det inte skulle funka så bra då han varit borta i två och en halv vecka. Men det hade fungerat jättebra. :-)
2 kommentarer:
Men stackars plutten! Tur att ni stod på er. Helt sjukt att man ska behöva slåss för att få läkarvård till barn. Hoppas det vänder nu.
Kram!
Åh, stackare! :-( Det är för jäkligt att man ska behöva vara så påstridig för att vilja att ens barn blir friska, sånt gör mig så arg! Vi bytte helt sonika vc då stora var dålig sist, vi fick nog. Är glad över att de.... inte.... är.... sjuka.... så..... ofta.... *sånt som man aldrig nånsin ska uttala högt* Kram på dig!
Skicka en kommentar